Det har varit ett år som inte liknar något annat år p.g.a coronapandemin som bröt ut under vårvintern.

Vi har suttit i frivillig "husarrest" i princip hela året. Inga resor, inga besök.

Undantaget några fikagäster under sommaren, när vi suttit ute på altanen på coronasäkert avstånd.

Inga hundutställningar, då alla officiella varit inställda. Trodde inte att jag skulle sakna dom så mycket, men det har jag gjort.

Extra tråkigt när 4 av 5 är utställningsintresserade i min sista kull, Onyx och hennes syskons ägare.

Även om det blev en inofficiell utställning i Norberg under hösten för Onyx och ett par exteriörbedömningar, som hölls några gånger i landet, innan även de blev inställda.

Hela Januari var snöfritt, så vi kunde hålla på med våra söndagsträffar och spåra med hundarna.

Peter köpte hus i Järbo efter sin skilsmässa.

Det var lika snöfritt hela februari, men än hade vi inte fått utegångsförbud, så vi kunde promenera med andra människor och deras hundar, vilket vi gjorde en dag i Norberg.

   

Snödropparna visade sig ovanligt tidigt, för att vara här.

Den första mars fick vi årets första snö, men det varade inte länge, så även denna månad var i princip snöfri.

Äntligen fick jag vävstolen varpad.

 

Berra blev hämtad med ambulans ett par gånger under månaden p.g.a bröstsmärtor. Men på grund av hans dåliga njurvärden så blev det inga kranskärlssprängningar.

 

I april började jag väva en matta av gamla jeans.

I vårsol satt hundarna gärna ute på altanen

För det mesta blev det dagliga skogspromenader med hundarna. Något som dom alltid uppskattar.

Nu har ju restriktionerna för coronaviruset börjat. Så jag handlar ensam, Berra får sitta kvar i bilen.

Människor dör i mängder i världen p.g.a viruset. 

   

Men trädgårdsarbetet kan ta sin början och fjolårets ris blir till brasa.

Många varma dagar blev det i Maj och hundarna plaskade gärna i vattnet i Vikmanshyttesjön.

Jag sålde massor av plantor av vintergrönan på Tradera, även andra växter.

Det blev ovanligt lite gjort i trädgården, men stenkanten har jag skurit.

   

En jeansmatta blev klar och jag började väva en andra. (Men den är fortfarande i december inte klar)

I Juni grävde jag upp knölklockan som invaderat rabatten vid infarten.

Planterade ettåriga blommor där som jag dragit upp från frön.

Det hände att Berra klippte gräset på framsidan, men oftast hade han för ont för att göra det.

Självklart blir det svampmackor när de första kantarellerna dyker upp.

Maya letar godis i barken

Onyx, On Gard (Falcon) och Ozo (Duchess) var till veterinären och fick OK på patella och hjärta. Det fick senare även syskonen Opal (Morris) och Onion (Gösta).

Klematisen vid garageväggen blommade med enorma blommor.

 I Juli månad på coronasäkert avstånd vågade man fortfarande träffas utomhus. 

Men konstigt kändes det när Cissi och Martin kom från Göteborg och blev bjudna på middag ute på altanen och inte fick komma in, eller bli kramade.

Potatisen hann inte bli klar till midsommar, men ett par veckor senare plockades de första upp.

 

De första blåbären plockades för hand under en hundpromenad i mitten av juli.

Det blev många hallon/blåbärskakor. 

Det hände att man fick trevligt besök.

  

Juli månad avslutades sorgligt. Triss, som fyllt 9 år den 20 juli fick sluta sina dagar den 28 juli, efter långt övervägande. På bilden är min vackra Trisslott 2 år.

Det blev ett ganska bra år med gula kantareller, trots den torra sommaren.

En natt i början av augusti hade vi en katt inne som tagit sig in genom ett fönster. Han ställde till med en del oreda när Maya och Onyx skällde som galningar på honom.

Den planterade solrosen var stor och hade en vacker färg.

Yngste sonen och Elvira kom på trevligt besök en dag i augusti.

  

På brukshundklubben gick jag och Onyx en givande kurs i nosework men just här är det Maya som får visa att hon också kan.

September är ju en riktig svampmånad och den tid vi tillbringar flest timmar i skogen med hundar och svampkorg. Men lika trist varje år av att mötes av nya kalhyggen.

 

Och var smakar kaffet bättre än i skogen.

 

Tyvärr var det ont om Karl-Johan, så det var inte många gånger det såg ut så här när man kom hem.

Sent omsider i september så blommade även astrarna.

Oktober fortsatte som hösten börjat, mycket tid i skogen med hundarna. Här flåsar Onyx efter mycket springande.

Oktober och höstens färger glöder.

 

Berra som tar som vanligt hand om den mesta svamprensningen. Massor med trattkantareller, som det oftast är varje år.

Spårträffarna har pågått varje söndag hela året, för dom som vill och kan komma. Men i år har vi saknat Kerstin och Queensi, som p.g.a ålder inte varit med en enda gång.

 

I slutet av oktober kom höstens första snö, men den blev inte långvarig.

Strax var det snöfritt igen, men björkarna var nu avlövade.

Jag och Gabriella åkte på exteriörbedömning med Onyx och Falcon. Årets enda alternativ till utställning.

 

Berra gillar att räfsa löv och sent omsider, vi är ju inne i november nu så tar han det sista på framsidan.

Ytterligare en exteriörbedömning. Det var den sista, för sen blev även dessa inställda.

Fina brorsan Falcon (Travarens On Gard)

 

Pju,Travarens Next Time födde 5 valpar hos sin ägare Cindy i Västerås, den 14 november.

 

I november var också epoken boxer helt slut för mig, då Kash Travarens Kash Pay fick somna in nästan 13 år gammal. Jag hade min sista boxerkull i februari 2008.

 

Massor av ljudböcker har jag lyssnat på detta år, då man har fått hålla sig så mycket hemma.

Till första advent hade jag fyllt mina krukor på trappen med lite material från skogen.

 

Är det december så bör man ju baka lussebullar 

och pepparkakor, men annars blev det inte bakat nånting av allt jag brukar baka till jul.

En aning snö kom det, men den smälte bort.

Det var otrolig mild november och december, även solfattig. Det var bara några enstaka timmar på mer än en månad.

   

Mest såg det ut så här.

Vi köpte ny soffa via nätet, det visade sig vara ett sorgebarn.

 

Vi lyckades inte sätta ihop den, men det får anstå till nästa år, då vi får ta hit nån kunnig person.

Julen förflöt ytterst lugnt med bara telefonsamtal till nära och kära.

Men nu ska ju vaccineringen mot Covid-19 komma igång, så man får hoppas att det ska bli radikal förbättring i smittläget. För nu är det t.o.m . värre än i våras.

Vi avslutade året med att åka och träffa  Pjus valpar som blivit 6,5 veckor gamla.

Nu önskar jag alla mina bloggläsare

Ett Gott Nytt 2021!

Det kan ju knappast bli sämre än det här året.

Idag hade vi tid kl 14 för att klippa oss i Borlänge.

Det är alltid med en viss ängslan som man åker och träffar någon på ganska nära håll, som det ju blir hos en frisör.

När vi ändå skulle iväg så hade vi bestämt med Carina att få komma och träffa Pjus valpar, som nu finns hemma i Borlänge på Cacis kennel sen i julas och fram till leverans.

 

Vädret var som vanligt misserabelt. Den genomgrå himlen vittnade om kommande snöfall.

 

Vi gick en promenad i snöblask med Maya och Onyx i Tjärnan, sen fick dom sitta i bilen ett par timmar.

Vilken lycka att få snusa på Pjus valpar, som nu är 6,5 veckor.

Jag vet inte än vad dom heter, jo jag vet namnen som är registrerade på SKK, men jag vet inte vem som är vem. 

Men dom heter Speed-Of-Cacis, Rewrite-Cacis, Wanna-Be-Cacis, This-Is-Cacis och Savage-Cacis.

 

Föräldrar är Nabucco De Bella Corso "Nabu" och Travarens Next Time "Pju".

 

Valparna har inget kennelnamn, då Cindy inte skaffat något (än). Cindy var för övrigt inte hemma, då hon med syster och sambo är vid familjens stuga i fjällen och åker skoter över nyår.

Den enda hanen i kullen är döpt till Speed-Of-Cacis.

 

Den här minsta tiken flyttar till Falun och blir "lillasyster" till Mayas kullsyster Hedda (Travarens Black Money)

   

Två av tikvalparna blir kvar i Cindys och kennelns ägo.

     

Man blir trött av fotografering. Hanen till vänster, minsta tiken, som kommer att kallas för Selma, längst till höger, med sina sovande systrar emellan sig.

 

  

Men det vaknades till liv när mamma Pju kom in i köket.

 

Jag, som inte ska ha fler kullar blev ju såå valpsjuk. Hur ska detta gå när Onyx blir "giftasvuxen".

Efter besöket hos Carina och valparna så stannade vi till som snabbast och köpte drive-in-mat på Chop Chop i Borlänge, hann precis innan frissan.

Så skönt att bli av med "coronafrisyrerna". Jag tror aldrig jag sett Berra så långhårig tidigare.

Igår regnade det mest hela dan.

Det regnade när vi åkte till Tjärnan och gick med hundarna, det regnade igen när vi åkte hem, men medan vi gick i skogen var det uppehåll.

Jag fattar inte hur det alltid kan vara uppehållsväder just där varje gång.

 

Det var väldigt grått och disigt, men regnet höll sig borta tills vi gått klart.

I natt har det snöat, så det var ett par cm på marken i morse, men med + 2 grader och lite regn i luften så slaskade det snart bort under dagen.

Idag har vi varit in till Hedemora, dels för att tanka, jag körde på reserven, men också för att åka till sopstationen och kasta ytterligare en del av gamla soffan (det tycks aldrig ta slut).

Var även som hastigast in på ICA, men köpte bara mjölk och fil. I övrigt finns allt vi behöver fram till en bit in på nästa år, redan hemma.

Så åkte vi till Tjärnan och gick med hundarna. Tidigare har vi nästan alltid varit ensamma om att gå där med våra hundar, men på senaste tiden har de i stället nästan alltid stått en bil eller två där vi parkerar bilen.

Idag kom några personer med ett helt gäng med pudlar en bit ifrån oss (inte på samma stig) just som jag släppt lös Maya och Onyx, naturligtvis rusade dom dit, men det tog inte långa stunden innan dom var tillbaka hos mig när jag ropade, väl utskällda av de andra hundarna.

Värre var det igår då vi plötsligt mötte en kille på stigen, som ledde en nordsvensk.

Onyx var helt uppslukad av hästen så hon lyssnade absolut inte på mig när jag gastade på henne. Det kändes som en evighet innan hon lämnade hästen. Tur att den var snäll, eftersom Onyx ville nosa den på benen. Den hade enkelt kunnat sparka ihjäl henne.

 

Onyx står och tittar efter Berra, som går borta på skoterspåret. Jag går gärna mer inne i skogen än på stigarna.

 

Nu är det nåt annat som fångat hennes blick.

 

   

Naturligtvis måste det vara lite "pinnkrig" också.

 

När jag frostade av frysen häromdagen så hittade jag kålpudding från förra året. Det fick bli dagens mat, uppvärmd i mikron med kokt potatis och lingonsylt till.

Nu ska jag lyssna klart på Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg.

Boken är lite annorlunda, berättad i jagform av en som redan är död, mördad.

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut.
Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit. Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Igår var det faktiskt lite kyligare än vanligt, faktiskt -5 grader efter att vi haft plusgrader ett längre tag.

 

Det kändes lite ruggigt inne, så jag tände en brasa i kaminen.

 

Men samtidigt var det så kyligt ute att jag äntligen kunde ge mig på att frosta av frysskåpet.

 

Det vill till att man skyler över allt, för annars är risken överhängande att skatorna kommer och kollar om dom kan komma åt nånting.

 

 

Att ställa in hinkar med hett vatten, som ofta byts ut, gör att man fixar avfrostningen på ett par timmar.

Men fasen vilka mängder med is och vatten jag fick ta reda på under tiden.

 

Idag är mildvädret tillbaka igen med +2 grader och regn. Så snön som fallit i natt smälter nu snabbt bort igen.

Vi åkte för att spåra som vanligt till kl 10. Det var bara Angelika som var där, eftersom hon trodde att hon var ensam så hade hon lagt ut ett spår till sin egen hund på dryga 600 m. Men hon hade glömt att ta med sig några apporter så hon fick lägga annat i spåret. En klädnypa, en liten plastpåse fastknuten på en kvist och hennes handskar.

Jag gick det spåret med både Maya och Onyx. Maya fick starta och spåra den första halvan, medan Angelika gick bakom med kopplad Onyx.

Maya fixade spåret fint och vi bytte hund när Maya hittat den ena handsken.

Onyx startade bra i spåret, men sen ballade hon ur och ville bara rulla sig i snön stup i kvarten.

   

Jäkla hund som gick av spåret för att rulla sig.

 

 

Men så var hon strax ute på spåret igen och hon markerade även apporten, som var en liten plastpåse.

Det är kul att spåra i nysnö, för man ser verkligen exakt var spåret går.

 

Men när hon sen började gå ur spåret för att rulla sig i snön igen så bröt jag och selade av henne.

 

Jag hade lagt ett 650 m långt spår till Selma. På flera ställen var det rävspår i snön, men Selma höll sig i spåret som hon skulle och tog alla apporterna.

Det regnade när vi åkte hemifrån och även när vi kom fram till Tjärnan, men det slutade ganska snart att regna, precis som det oftast gör i Tjärnan. Så regnkappan som jag satt på mig över jackan satt mest i vägen.

Nu dags för mat, det blir bara att värma på det som är kvar av köttfärspajen som vi åt igår.

Juldag idag. Ingenting alls blir gjort, men jag har för en gångs skull inget dåligt samvete för det.

På julen är det väl helt OK att bara ta det lugnt, titta på TV, lyssna på ljudbok, spela Wordfeud, lägga nån patiens på datorn och äta enklast möjliga mat.

Tagit en längre promenad med hundarna i skogen, det enda som krävt ett litet mått av ansträngning.

 

Maya kollar läget lite.

 

     

Pinnkamper så klart.

 

 

Ettrig Onyx vill ha ner Maya från en stubbe.

 

       

Här har dom hittat en plastflaska (vad fasen den nu hade i skogen att göra). Man kan förstå var Onyx bl.a får sina muskler ifrån. Det är dragkamper om mycket i hennes vardag. Och hon tar i allt hon kan för att vinna kampen.

 

 

 

Jag lyssnar ju på ljudböcker dagarna i ända. Det är i alla möjliga genrer (konstig stavning på det ordet). Ofta spänningsromaner, men även feelgood och annat.

 

Just idag lyssnade jag på Julresan. Har mest lyssnat på deckare av David Baldacci tidigare, men den här var bara en enkel historia på ett tåg.

 

Döm om min stora förvåning när jag satte på TVn när vi kom från skogen med hundarna och jag ser att det pågår en film i tågmiljö.

Dessutom kommer samma repliker som jag hört bara några minuter tidigare i min ljudbok.

Det visade sig att det var filmatiseringen av boken, filmen heter The Christmas train.

Jag hade 20 minuter kvar att lyssna på boken innan den var slut och filmen på TV hade 15 minuter kvar till slutet.

Undrar vad oddset är för ett sånt sammanträffande?

Många samtal har det blivit igår och idag, då jag ringt och önskat God Jul till nära och kära, eller andra har ringt hit i samma ärende.

Det går absolut ingen nöd på Berra och mig, men nog är det både tomt och även trist att inte ha några barn eller barnbarn här.

Aldrig har vi väl haft ett så påvert julbord heller. Men vi blev proppmätta andå, trots att där bara fanns sill, janssons och skinka, allt inhandlat i färdigt skick. Ris a' la Malta till kaffet, gjord på färdig gröt. Jag bara vispade i grädde. Hade dessutom drottningsylt till (den var i alla fall hemgjord).

   

Projektet att sätta ihop soffan får vila över jul. Den är provisioriskt hopsatt. Var och en kan se nivåskillnaderna på ryggstöden.

 

Igår åkte ytterligare delar av gamla soffan på tippen, men än är mycket kvar som ska dit.

Dagens goda gärning står barnbarnet Felix för. Hans fästmö arbetade hela dagen och under tiden var Felix tomte i Alingsås med omnejd hos olika familjer, allt utomhus och på säkert coronaavstånd. 

 

Felix la ut en blänkare på FaceBook att han kunde vara tomte hos behövande och han fick fullt schema från morgon till kväll.

 

Han skickade en bild där han är tomte vid ett stall.

 

 

Innan vi åt på eftermiddagen så hade vi gått en rejäl skogspromenad med hundarna. 

 

Solen sken faktiskt idag också, lite kyligare var det med 1 minusgrad.

Önskar alla mina bloggläsare en God fortsättning på Julen!

 

 

Det är ingen måtta på vilken tid det tar att få ihop den förbaskade soffan.

När man har ont i både axlar och rygg, så blir det inte många knop åt gången.

Jag vet inte hur många gånger som vi försökt att få delarna att passa ihop, men fungerar det på ena sidan så hoppar den ur eller går inte i på den andra sidan. Efter ett antal försök så säger ryggen ifrån och jag svettas som fasen av ansträngningen, då man får ta paus innan man orkar prova igen.

 

Vi har tagit bort ryggstöden medan vi försöker få ihop sätena. Det är den sista som är helt hopplös att få på plats.

 

Jag har mätt c/c mellan beslagen som modulerna ska hängas upp på mot varandra och jag får det till att det felar 2-3 mm för att de ska passa in. Hur fasen ska jag då kunna få dit den.

 

Vi får väl sätta dit ryggstöden och ha dynan lös så länge. Hundarna har sitt hörn i alla fall.

I morse åkte jag till tippen/återvinningen i Hedemora med bilen full av delar från gamla soffan. Det är ett jobb det också att plocka isär och ha sönder så det får plats i vår lilla bil.

 

På väg till Hedemora så såg det ut som om himlen inte bestämt sig för vilket väder vi skulle få.

 

 

Men solen trevade sig upp.

Nu, några timmar senare lyser solen från klarblå himmel.

Dags att åka en vända till till återvinningen, innan dom stänger för julhelgen.

 

Samtidigt får det bli en vända till skogen, så Maya slipper fundera längre.