Igår regnade det mest hela dan.

Det regnade när vi åkte till Tjärnan och gick med hundarna, det regnade igen när vi åkte hem, men medan vi gick i skogen var det uppehåll.

Jag fattar inte hur det alltid kan vara uppehållsväder just där varje gång.

Det var väldigt grått och disigt, men regnet höll sig borta tills vi gått klart.

I natt har det snöat, så det var ett par cm på marken i morse, men med + 2 grader och lite regn i luften så slaskade det snart bort under dagen.

Idag har vi varit in till Hedemora, dels för att tanka, jag körde på reserven, men också för att åka till sopstationen och kasta ytterligare en del av gamla soffan (det tycks aldrig ta slut).

Var även som hastigast in på ICA, men köpte bara mjölk och fil. I övrigt finns allt vi behöver fram till en bit in på nästa år, redan hemma.

Så åkte vi till Tjärnan och gick med hundarna. Tidigare har vi nästan alltid varit ensamma om att gå där med våra hundar, men på senaste tiden har de i stället nästan alltid stått en bil eller två där vi parkerar bilen.

Idag kom några personer med ett helt gäng med pudlar en bit ifrån oss (inte på samma stig) just som jag släppt lös Maya och Onyx, naturligtvis rusade dom dit, men det tog inte långa stunden innan dom var tillbaka hos mig när jag ropade, väl utskällda av de andra hundarna.

Värre var det igår då vi plötsligt mötte en kille på stigen, som ledde en nordsvensk.

Onyx var helt uppslukad av hästen så hon lyssnade absolut inte på mig när jag gastade på henne. Det kändes som en evighet innan hon lämnade hästen. Tur att den var snäll, eftersom Onyx ville nosa den på benen. Den hade enkelt kunnat sparka ihjäl henne.

Onyx står och tittar efter Berra, som går borta på skoterspåret. Jag går gärna mer inne i skogen än på stigarna.

Nu är det nåt annat som fångat hennes blick.

Naturligtvis måste det vara lite "pinnkrig" också.

När jag frostade av frysen häromdagen så hittade jag kålpudding från förra året. Det fick bli dagens mat, uppvärmd i mikron med kokt potatis och lingonsylt till.

Nu ska jag lyssna klart på Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg.

Boken är lite annorlunda, berättad i jagform av en som redan är död, mördad.

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut.
Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit. Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.