Idag kom jag på att en av mina äldsta vänner fyller 80 år.

Vi har inte träffats på många år p.g.a hennes ohälsa. Inte heller pratat med varandra på flera år.

Jag visste att hon numera bor på ett boende, men inte var i Stockholm.

Fick kontakt med en av hennes två döttrar via FB och fick reda på att Ingrid både lever och är klar i skallen, trots en ytterst dålig kropp. Jag fick hennes telefonnummer.

Så idag har jag ringt. Det blev mycket nostalgi. Jag visste inte att jag haft så stort inflytande på henne under skoltiden. Men hon talade om att jag hjälpt henne att förbättra det ganska dåliga självförtroendet hon hade.

Hon var längst av alla i klassen och retades ofta för sin längd. Jag vet att jag försvarade henne mer än en gång mot pojkarna som var dumma, ibland t.o.m handgripligen.

Hennes historia är så olik min. Vi bodde nästan grannar när jag var barn, men började umgås när hon började i min klass (4:an eller 5:an).

Ingrid var/är ju två år äldre än jag. Hon hade gått i privatskola och fick gå om ett år, medan jag börjat skolan när jag var 6, därav åldersskillnaden.

Dessutom var hon väldigt strängt hållen av sina föräldrar och jag minns hur hon hade sina stallkläder gömda hemma hos mig, där hon bytte om när vi skulle till Solvalla. 

Till skillnad mot mig, som tidigt fick lära mig att ta hand om mig själv, och även mina syskon. 

Jag var bara 10 år när mamma blev änka, Ingrid kom ihåg den dagen att jag kommit till skolan och gråtit. Det mindes inte jag.

Jag hittade en bild på Ingrid och hästen Tornado från 1958. Kvaliteten är ju inte den bästa på det svartvita fotot som jag skannat från ett gammalt fotoalbum.

På den här tiden (jag var 14 år) så hade jag ju redan sällskap med Berra, så det var väl lite konkurrens om vem man skulle träffa efter skoldagens slut. Det var ju dessutom vårt sista skolår, när vi gick ut 8:an 1958.