Dessa (hör)lurar kom väldigt väl till pass när jag åkte till Uppsala 5 dar i veckan i 5 veckor. För jag lyssnade på massor av ljudböcker på mobilen.

Igår var vi till Blodmottagningen i Falun. Berras senaste prover visar att hans myelomprover inte är riktigt bra, men ändå inte nån försämring efter förra proverna.

Det lutar åt att han får lov att börja om med cellgifterna (det är 4 år sen sist).

Men först ska han till kirurgen i Falun på tisdag för att kolla om han har kärlförträngningar i benen, som i så fall ska åtgärdas innan han börjar en behandling på blodmottagningen.

Ett par dar senare ska han till VC för att ta nya prover, den här gången för Medicin på Avesta lasarett, där dom kollar han blodfetter med jämna mellanrum.

När vi var på väg hem åkte vi över Borlänge. Jag var in till El Giganten, min Nikonkamera har gått sönder.

Det är blixten som inte löser ut, det blixtrar under stängd lucka. Ingen kunde göra nåt åt saken.  Jag behöver lämna in den för reparation. Alternativet är att koppla bort blixten och bara ta kort utan blixt. (Ett dåligt alternativ, men nödvändigt till en början i.a.f.)

Jag fick hjälp att rensa bort appar m.m på min mobil, som inte har tillräckligt med internminne.

Berra var in på Jula och köpte en ny grästrimmer, batteridriven den här gången, för att slippa släpa en elsladd efter sig.

På kvällen ringde läkaren Greger Nilsson från Onkologen. Jag hade ringt till en skötaerska på onkologen för ett tag sen för att fråga om jag måste ta sprutorna Zometa mot benskörhet. Jag fick inte tag på nån läkare då, men han skulle ringa, och det var det han gjorde igår.

Jag är rädd för biverkningarna. Men efter ingående samral och hans förklaringar för och emot, så rådde han mig att ändå ta dom. Det ger enligt statestiken ytterligare 2% minskad risk för återfall, förutom de behandlingar som jag redan fått.

2% låter inte mycket, men som han sa, man vet aldrig vem som blir just den procenten om man avstår.

Fy fasen var jag nyser och snorar. Tror knappast att det här går över på nån dag.

Men bara jag är OK på lördag, för jag har anmält Maya till Ludvikas inofficiella utställning. Tänkte ta det som ytterligare en träning att hon ska kunna visa sig utan att ha trynet nere i golvet hela tiden.

Det har gått halvskapligt när jag tränat på skogspromenaderna. Ibland har jag hennes uppmärksamhet, då går det bra, men däremellan är hon både döv och blind för all påverkan.

Idag har jag pratat med sköterska på onkologen. Jag ville veta om jag ska fortsätta smörja mig med kortisonsalvan, trots att läkaren i Uppsala sa att jag skulle upphöra med den efter två veckor.

Fortsätta så länge obehagen är kvar fick jag till råd. Det är vanligt att biverkningarna kommer ett tag efteråt när strålningen är avslutad (det visste jag redan).

Jag ville också veta om det är nödvändigt med injektioner av Zemeta, som ska förhindra benskörhet, men som har en massa obehagliga biverkningar.

Det medlet var inte bara för benskörhet, det hindrar också åtefall av cancern när den varit spridd till lymfkörtlar.

Snacka om att välja mellan pest och kolera.

Nu har jag fått lite mer besvär efter strålningen. Kliande ganska ömma partier som rodnar allt mer. Jag vet inte varför jag är strålad ända uppe vid nyckelbenet. Jag hoppas att det ska ge med sig.

Jag trodde jag skulle klara mig från biverkningar av strålningen, trots att jag visste att de kan komma även efter avslutad behandling.

Jag är trött, sover bättre än jag brukar på natten, somnar om när jag vaknar (det är ju en positiv biverkning)

Jag har mått illa i 3-4 dagar nu, har fått minskad aptit på grund av det (också positivt då jag gått upp i vikt under veckorna jag åkt till Uppsala). Men jag tycker inte om att må illa, jag gör det mest på natten och förmiddagarna.

Det kliar, sticker, stramar och är ömt, mest under armen, men även öm efter det borttagna bröstet så det är svårt att ligga på mage, även missfärgad på strålningsområdet ända uppe på nyckelbenet.

BH eller inte, är att välja mellan pest och kolera. BHn skaver under armen, men det gör kläderna också om jag skippar BHn.

Men jag ska inte gnälla, för ingenting av dessa biverkningar är speciellt svåra att stå ut med.

I morse gick jag upp tidigt, faktiskt före kl 6. Jag satte igång att baka kakor och bullar, sen städade jag.

Körde två tvättmaskiner och våttorkade golven sedan mattorna skakats. Berra hade dammsugit igår.

Jag borde gå upp tidigare varje dag, för det är skönt att göra undan det mesta på förmiddagen.

Kl 13 hade jag tid hos tandläkaren. Där drog dom ut den första av två tänder, (den andra ryker nästa vecka).

Tänderna hade kunnat sitta kvar om det inte vore för dom intravenösa sprutorna som jag ska få var sjätte månad mot benskörhet. För när den behandlingen startat så får jag inte riskera att nån tand måste bort, för det kan allvarligt påverka läkningen i munnen. (Jäkla mediciner och deras biverkningar!)

Vi gick en skön promenad i solsken i skogen med hundarna efter tandläkarbesöket.

Nu håller bedövningen på att släppa och maten är strax klar i ugnen. Makaronpudding är väl lagom lättuggat.

Igår var det väl Game over, jag hade min sista dag i Uppsala och jag hann precis få pusslet klart som jag lagt på i 5 veckor.

I morse åkte jag till Uppsala för min näst sista behandling. Nu är det bara en enda dag kvar, det är på måndag.

Idag hade jag även läkartid.

Vädret var gråkallt och blåsigt så jag höll mig inne vid mitt pussel hela tiden. Kanske blir det klart på måndag, om ingen annan har lagt det färdigt det. Det var inte så många bitar kvar nu, jag hade tänkt ta kort på det men glömde det.

På nervägen i morse så snöade det som attan i Avesta, men inte längre fram.

Så skönt att vara hemma nu. Jag har just gjort pannbiff som vi ätit med gräddsås och kokta morötter.

I morgon blir det nog en vända till Borlänge för att handla. Den här månaden har varit ovanligt billig, för jag har väl aldrig handlat så lite.