Skorpan (Qrissy's Rhea)  27 oktober 2008 - 16 juli 2015.

Ännu en älskad hund som får göra sällskap i sin hundhimmel med övriga hundänglar.

Skorpan var mer än speciell. Man var bara tvungen att älska henne från första stund.

Hon var så typisk fralla, mycket skoj och bus, men kunde också (framförallt när hon var yngre) sitta och tjurigt titta in i en vägg hur länge som helst.

Lagom till jul 2008 flyttade hon i Vikmanshyttan, ett hus som vi själva just köpt och flyttat in i.

Jolly blev omedelbart favoriten, tryggaste platsen var så nära henne som möjligt.

Vacker var hon också, hon fick Cert på sin första utställning 10 månader gammal. (Men på den här bilden är hon 2 år), blev ofta placerad i Bästa Tikklass.

Alltid lekfull och med på noterna, vare sig det var hundlek...

skogspromenader...

eller plaska i nåt bad.

Hon älskade att träna och lära sig nya saker, bara man nämnde ordet  "träna" så kom hon farande, även sen hennes diskbråck gjort det omöjligt att fortsätta att  tävla.

Här har vi blivit tvåa i appellspår på vår hemmaklubb. Missade uppflyttningen till lkl med en hårsmån.

Rallylydnad har vi också provat på med godkänt resultat.

I lydnadsklass hann hon få två första pris, innan skadan satte stopp för ett LPI.

Den 20 juli 1011 blev Skorpan mamma, pappa till valparna var SUCH NOUCH m.fl titlar Ekhaga Caesar

Hon blev mamma till framgångsrika (på utställning) Triss (SUCH Travarens Lady Zoot), men vad beträffar viljan att spåra eller träna så ärvde hon dessvärre inte ner det till sin vackra dotter.

Så sent som dagen innan hon fick sluta sina dagar, så lekte hon med Triss' valpar.

Här är Skorpan 2,5 år, frisk och kry.

Igår, 6 år och 8 månader gammal, blev hennes diskbråck akut så mycket sämre att hon inte längre kunde gå. Och det oundvikliga beslutet var tvunget att tas.

Men fy faan så svårt, d.v.s inte att ta beslutet, men att verkställa det.

Älskade Skorpan, vi kommer nog aldrig att få en sån fralla som du igen.

När jag fick Hundsport med posten idag, såg jag att professor Gustaf Björck gått ur tiden.

Åke Hedhammar hade skrivit ett In memoriam om honom.

Hos Gustaf Björck och hans fru Mona (även hon veterinär men jobbade inte aktivt med djur) fick jag arbete som barnflicka 1959 till deras son Sven, född -57 (som också blev veterinär).

Eftersom Gustaf (då var jag inte Gustaf med honom, det var titlar som gällde  på den tiden "laborator Björck" fick jag säga och fru Björck), kände till mitt stora djurintresse, så såg han till att jag fick arbete och utbildning till djursjukvårdare (han var min lärare) på gamla "Stutis" Veterinärhögskolan i Stockholm 1960.

Senare har vi hälsat på när Gustaf och Mona bodde i Skara. Jag och Mona brevväxlade också under flera år.

Jag minns fortfarande min allra första arbetsdag. Det kom in en illa skadad hund från ett hundslagsmål. Jag skulle vara den som höll hunden medan den lappades ihop. Jag trodde jag skulle svimma av allt blod, jag mådde såå illa. Jag gick och kräktes när det var klart.

När jag kom hem efter min första dag, så grät jag hejdlöst och sa till mamma: När jag nu fått ett drömjobb så klarar jag inte det, för jag tål inte se blodet och hur illa skadad hunden var.

Men tack o lov, man blev snart van och det dröjde inte länge förrän jag klarade både blod och att assistera osteril före operationer.

Hittade ett gammalt foto som jag skannat. Det är jag och May-Brith som gör klart operationsrockar som ska in i autoklaven för att steriliseras.

Jag blev ju inte kvar så länge på Stutis, för redan 1961 så flyttade jag med Berra till Dalarna, men det är en ju annan historia.