Nu är det vardag igen. Jag trodde det var måndag i morse när jag vaknade, men det är ju faktiskt torsdag. Jag blir så himla dagvill med alla helgdagar hit och dit.

Igår när jag uppnådde, vad man tidigare tyckte, den aktningsvärda åldern 77 år, så konstaterade jag bara att ådern faktiskt mest är en siffra. Vore det inte för kroppens förfall, så kunde det lika gärna varit 50 år som jag fyllde.

Eftersom coronapandemin hindrar från besök och andra utsvävningar, så blev det mest att jag satt i telefon och pratade med nära och kära i princip från morgon till kväll. Jag blev också rikligt gratulerad på Facebook. 

Det har sina sidor att FB aviserar om födelsedagar, men samtidigt roligt att få hälsningar från gamla och nya vänner inom hundvärlden, för det är ju till 95% där man har sina vänner och bekanta.

När kvällen kom var jag hes och hade ont i halsen, mina stämband har ju mest legat i träda sista tiden, för Berra och jag pratar mest telepatiskt verkar det som.

Men till förmiddagskaffet gjorde jag ändå en tårta (torr och tråkig) av halva sockerkakan som jag gräddat dan innan.

Hundarna fick i alla fall sitt när vi åkte till Tjärnan för promenad. Även Berra var förhållandevis pigg.

Onyx är lite harig och reser ragg när hon konstaterar att det gått en eller flera hundar här tidigare.

Onyx som äntligen börjat äta godkänt bra har lagt på hullet, medan Maya stackarn står på svältkost för där är det fortfarande för mycket hull. Syns väl på båda två här.  

Födelsedagsmiddagen bestod av ugnslax, som jag tagit färdig ur frysen och bara värmt.

När vi skulle dricka kaffe efter maten så ringde det på dörren. Det var Marianne som kom för att gratulera med en flaska vin, som hon var beredd att lämna på trappan om jag inte skulle släppa in henne.

Men på coronasäkert avstånd fick Marianne sitta vid ett eget bord och fika. Hundarna var överförtjusta att det äntligen kom nån och hälsade på, för det var ju vad dom trodde, att besöket var till för deras skull.