Fy katten! Ute är det grått o trist och inte har jag lust att göra nå't inne heller.

Har nyss pratat nästan en timme med dotra i Göteborg. Det känns som om jag borde vara där, men jag vet att det inte är möjligt just nu.

Sitter och spelar på mobilen med några trevliga motspelare, mest WF, men jag borde ta itu med betydligt viktigare saker. Lite storstädning skulle inte skada alls.

Ta kort på föremål som ska ut Tradera är en annan sak jag borde göra. Även hitta lämpliga fotoobjekt till teman på 365 foton.

Konstigt att man vissa dar alldeles tappar sugen att göra nåt vettigt över huvudtaget.

Nu ska vi i.a.f ut med hundaarna, det kommer man inte ifrån (som tur är)

Tittar nog in till Kerstin och får en fika samtidigt.

Nu har jag lyssnat på den andra boken av Carin Gerhardsen i Hammarbyserien. Den här var riktigt bra , så den lyssnade jag på färdigt i stället för att se på TV, för jag ville veta hur slutet skulle bli.

   Hammarbypolisen i Stockholm måste handla snabbt. På kort tid inträffar det två mord som båda hamnar på kriminalkommissarie Conny Sjöbergs bord.
En sextonårig flicka med trassliga familjeförhållanden hittas strypt på en toalett på en Finlandsfärja. Kvar finns hennes lillasyster som befinner sig i en situation ingen fjortonåring borde behöva hamna i.
Under ett joggingpass finner polisen Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och i närheten påträffas en kvinna utan id-handlingar död.
Samtidigt vaknar en treårig flicka en morgon och finner att hon är alldeles ensam. Hennes pappa är utomlands och alla tecken tyder på att hennes mamma har tagit lillebror med sig och flyttat därifrån. Hanna är ensam kvar, inlåst i lägenheten. Och tiden går.

Mamma, pappa, barn utspelas under några få koncentrerade dagar i september. Med snabba klipp och högt tempo för Carin Gerhardsen berättelsen framåt och släpper inte greppet om läsaren för ett ögonblick. Boken är del två i Hammarbyserien och uppföljaren till den uppmärksammade deckaren Pepparkakshuset som sålt i över 45 000 exemplar i pocket.

En ganska fin äldre bricka med glasskiva över motivet, den har hamnat här via nån auktion. Jag ska sätta ut den på Tradera, men det har inte blivit av än.

Hos Ingrid fanns den här utmaningen, som jag nappade på

En liknande utmaning fanns också hos Herr Nilssons Fru

Vad ”brinner”du för?

Det är väl inte så mycket längre, som man brinner för. Tidigare var det väl travet och hästarna.

Det bästa som hänt dig?

Naturligtvis barnen, men annars är det väl när vi 1971 köpte vårt ställe i Arkhyttan och kunde börja föda upp travhästar.

Det värsta som hänt dig?

Det var 29 februari 1968, Berra hade åkt till Solvalla med några vänner på trav och på hemvägen frontalkrockade bilen med en lastbil och alla tre i personbilen dog. Innan jag fick reda på att Berra inte var med i bilen, för han hade åkt i en annan bil hem, var den värsta dag jag upplevt innan jag visste hur det låg till.

Det bästa resminnet?

Det var nog när min syster och jag åkte till Marocko första gången, det var 2005.

Utlandsresor var nåt nytt för mig.

Vilken klädstil har du?

Här finns ingen klädstil, det är jeans och tröja som gäller alla dar i veckan.

Varför ett husdjur – eller varför inte ett husdjur?

Varför inte? Skulle inte leva ett fullvärdigt liv tror jag utan hund. Köpte min första när jag var 16 år och har inte varit utan sen dess.

Vilken är din hobby?

Hundarna och trädgården.

Favorit TV-program?

Frågeprogram, typ Postkoden, danska och svenska serier.

Gillar du att shoppa?

Definitift inte   

Vinter eller sommar?

Sommar utan tvekan   

Gillar du sådana här utmaningar?

Det är OK.

Jag har nyss lyssnat på Pepparkakshuset av, en för mig ny deckarförfattare, Carin Gerhardsen.

Lite lagom spännande, men väl mycket sadistiska inslag, som jag har allt svårare att förlika mig med.

Del 1 i Hammarbyserien!

En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. På tunnelbanan sätter sig en framgångsrik trebarnsfar tillrätta med sin kvällstidning. I   fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som tycks stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det.
Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.
På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att rygga undan för något.

Hammarbyserien är en ny deckarserie med täta intriger, storstadskänsla, vardagsliv och samtidspuls. Böckerna har ett persongalleri som garanterat kommer att stanna länge i läsarens minne.

Det får bli en dublett av en av bilderna i dagens blogginlägg för att få en bild till temat envis, för det är verkligen något som Triss är när hon kämpar med Jolly, som är både större och starkare, utan att ge sig en tum. Det är alltid jag som får lov att bryta till slut, annars kommer vi inte vidare på promenaden.

Gårdagens mildväder med mellan +2 och +5 grader  gjorde att snön smälte i en rasande fart.

Att ta sparken var inte längre nåt allternativ, för snön var plötsligen bort, eller alldeles för porös för att åka spark på.

Vi var till Borlänge en vända för att handla, billiga priser på ICA Maxi på svenskt griskött. Revbensspjäll, karré och picnicbog för 29,90/kg, då var man ju tvungen att passa på och fylla kyl och frys. När dessutom Berras tuggummisort (han tuggar fortfarande nästan dygnet runt) kostade 5 kr isf 15. så bunkrade vi.

På vägen hem stannde vi i Tjärnan för att se om det fanns något skoterspår att gå i med hundarna.

Det var perfekt underlag för en långpromenad.

Jolly hittade strax en pinne, men en litenTriss ville också ha den.

Igår åkte vi till Järbo och grattade Elvira som fyllde 7 år.

Elvira gillar inte att bli fotograferad, så man får passa på när hon är upptagen av annat. Det var hon verkligen här, när hon med stor koncentration pusslade ihop dom små plastbitarna som skulle bli både prinsar och prinsessor.

Jag blev imponerad av hur hon kunde tyda anvisningarna och sätta ihop dom allra minsta delarna.

Ett jättestort slott skulle också sättas ihop, där behövdes det vuxenhjälp.

Men en som inte har nåt emot att fotograferas är Ville, även om han spelade lite arg från början, så sprack han snart upp i sitt charmigaste leende.