I soligt och skönt höstväder, +8 grader, så var vi på spårträffen.

Idag var vi bara 5 st som spårade.

Jag hade lite önskemål om Mayas spår. Det var Maria som la det. Skulle tippa att det var drygt 300 m långt. Helt osnitslat, jag vill lita på min hund, jag minns inte hur många apporter det var, men ca 8 st.

Spåret började i skog, risigt som fasen och massor av vissna ormbunkar och högt blåbärsris, emellanåt hoppade Maya som en liten hare för att kunna ta sig fram, fortsatte ut på en slagen vall. För att komma ut på vallen så fick hon klättra över ett kullfallet träd, som var så stort och grenigt att jag fick lyfta upp henne på stammen (det gick inte att krypa under).

Det var första gången hon spårat på åker, men det gjorde hon lika självklart som vilken mark som helst och apporterna plockar hon klockrent var de än ligger.

Efter åkern fortsatte spåret en bit på asfalt, där testade hon att gå rakt över först för att komma in i skogen på andra sidan, men upptäckte själv sitt misstag och letade den rätta vägen på asfalten och in i skogen.

En gång passerade hon en apport med ca två meter, men då backar hon och letar tills hon hittar sin pinne.

Här har hon till slut kommit fram till slutapporten. Såå duktig liten hund!

Får jag nu till lite lydnad också så ska jag nog testa att tävla appellen med henne nästa år.