Igår var vi på lasarettet i Falun i flera timmar.

Jag hade tid för tandröntgen 12.15 och en timme senare tid hos tandläkaren.

Jösses vad med plåtar som togs, alla tänder från allla håll och kanter, säkert minst 20 bilder.

Min tandstatus måste noga kollas innan jag börjar få sprutor mot benskörhet (som är en biverkning av antiöstrogenet).

Dessvärre är det två tänder som inte har så bra rötter, så tandläkaren rekomenderade att dom skulle bort.

Sen när jag börjat få sprutorna så bör man inte göra ingrepp i munnen då de kan få oönskade effekter.

Snacka om att välja mellan pest och kolera.

Dessutom är den ena tanden den jag just betalat 2.400 spänn för att få lagad (efter knäcken i julas).

Jag har ju tid hos min tandhygeinist på måndag, får väl fundera fram till dess.

Berra hade tid på blodmottagningen halv två. Där tog dom ryggmärgsprov, som han får svar på om ca två veckor. Då får han också veta om dom måste börja en ny cellgiftsbehandling för hans myelom.

När vi båda var klara så åt vi på lasarettets servering. Dom är ju snordyra på kaffe och kaffebröd, men dagens rätt kostade 84 kr (då ingick kaffe), så det var ju inte så blodigt.

Hundarna fick sin skogspromenad i duggregnet på vägen hem, dom hade ju suttit länge i bilen. Dom hade även fått en snabbrastning på samma ställe på väg in till Falun (även då i duggregn).

Orkidé var ju tidigare en svårodlad och ganska exotisk krukväxt. Nu är det dom jag har mest av och dom flesta blommar om år för år och blommar dessutom länge.

Igår var vi till Borlänge och grattade Tobbe som fyllde 26 år, samt fick för första gången träffa Novalie, vårt allldeles nya barnbarnsbarn.

Den lilla sov så gott i soffan och lät sig inta alls störas av att rummet var fullt av pratande männskor och pussande storasyskon.

Om Cissi varit med på bilden hade vi haft 4 generationer, men hon var upptagen av att fotografera.

Att bli farmorsmor är också stort.

Fasad med många våningar. Det finns gott om dom på Akademiska sjukhuset.

Kroppkakor ät en favorit både hos Berra och mig. Gjorde en större sats häromdagen.

 Att gå på skogspromenad med hundarna är ett nöje bara att titta på deras glädje. 

Genast när man släppt ut dom ur bilen så är det full fart framåt

Sen dröjer det inte långa biten innan Maya hittar den pinne hon burit på dan innan.

Nu är det ju fler som vill ha samma pinne, så då blir det kamp om den ett tag.

Envisast vinner oftast.

Annars får man försöka ta tillbaka den.

När pinnen inte längre är intressant, så brukar Maya lämna den ifrån sig någonstans.

Men då går Jolly och "tjatar", vilket innebär att hon stirrar på mig, tränger och buffar på min arm.

"Varsågod och leta efter den då!" Jolly sticker iväg som en kula...

och kommer efter en stund tillbaka med den upphittade pinnen.

Är det konstigt att man älskar sina kära hundar.

På slottsbacken i Uppsala står Gunillaklockan i original

Här hemma i bokhyllan står en modell av klockstapeln, som min pappa gjort för många år sedan.

Pinnar det är något som alla tre hundarna har förkärlek för. Oftast vill alla ha samma.