Det som skulle bli en skön svamptur med hundarna, går inte ens att kalla för skogspromenad.

Berra mådde inte bra, så han hade gått och lagt sig och inte ens gått upp för att 11-fika.

Det innebar att jag tänkte gå med hundarna i annan skog, som är för jobbig för honom att gå i.

Nu blev den även för jobbig för mig också, men det visste jag inte när jag började att gå.

Eftersom det fanns ett spår här från vägen efter skogsmaskiner, så tänkte jag följa det bort till skogen som syns i bakgrunden.

Nu visade det sig att spåret ganska snart blev ett vattenfyllt dike, så jag fick gå i vegetationen vid sidan om.

När jag väl kom över till skogspartiet, så var det väldigt mycket kärrmark och ingen matsvamp så långt ögat såg.

Lingon fanns det hur mycket som helst, men det har jag inte tänkt plocka i år, för jag har inget behov av mer än det jag redan har i frys och i syltburkar.

Inte ens när jag kom på bättre mark, så fanns det inte speciellt mycket svamp.

Ett nytt kalhygge att forcera. Nu vet jag i alla fall var jag är och ska över och ner till den ljusgröna fläcken i mitten av bilden längst bort.

Fy fanken! Tur att jag inte trillade i nån grop eller vattenfyllt dike. Jag gick otroligt sakta och försiktigt över hygget.

Hundarna var ner i den ena pölen efter den andra, här har faktiskt Onyx simmat över.

När jag äntigen var tillbaka vid bilen efter mer än två timmar i eländiga marker, så hade jag så ont i mitt vänstra ben (höft och knä) att jag knappt kunde gå. Ja, ja, jag vet, det är ingen som tvingar mig.

Skörden var inte mycket att hurra över, men jag var ändå glad att jag hittade årets första sotbruna

vaxskivlingar. Det fanns massor, men tyvärr var som vanligt de flesta maskätna.

Nu har jag hämtat mig, tagit värktablett och ätit, så nu ska jag ta reda på svampen.