Hela dygnet har det varit många plusgrader igen. Plus 4 grader både i går kväll och i morse.

Igår var det omväxlande snö och regn, mest snö dessvärre. Men taken droppar rejält.

Idag blev en vända till skogen med hundarna, misstänkte att man inte skulle kunna gå där, men det gick även om det var mycket snö och väldigt blött.

Triss tittar lite förebrående på mig, jag vet inte varför.

Det finns mycket information att få på en trädstam, om man är hund i.a.f

  
Som snödjupet är, så lär det dröja innan vi kan ha årspremiär för spårandet, men å andra sidan kan det sjunka snabbt om det milda vädret består.

Idag har vi haft 5:2 dag, vi har hållit på i ca en månad. Jag skulle kunna sluta nu, för jag har gått ner de 2 kg som jag ville, men Berra har en del kvar.

Berra har blivit så bra på att gå på gåbandet, minst tre gånger/per dag i mellan 3 och 5 minuter.

Jag såg på Ingrids blogg att utmaningen, som hon deltar i hade temat "Då blev jag riktigt rädd..." idag.

Riktigt rädd har jag blivit några gånger i livet.

Den allra värsta skräcken var när jag inte visste om Berra levde, för han hade åkt till Solvalla med ett gäng i en bil, men utan att jag visste det åkt med en annan bil tillbaka. Det var den 29 februari 1968, vi hade nyligen fått högertrafik.

Bilen han åkte med i på nedresan, frontalkrockade med en lastbil på hemvägen och alla 4 i bilen dog.

En anna gång somnade yngste sonen vid ratten och körde in i en lada, han klarade sig med en hårsmån från att få en planka rakt genom huvudet (han fick sys med många stygn när han blev skalperad en bit).

Annars är det väl hundarna som skrämt upp mig. Första gången Skorpan rymde på ett karlhygge och var borta i 40 hemska minuter.

Eller de två gånger som hundarna gått ut på livsfarligt svag is och inte genast vänt och kommit tillbaka