Jag har just lyssnat klart på andra delen av Jan Guillou's Brobryggarna.

Jag tvivlar på att jag skulle ha läst den, men att låta nån annan läsa kräver inte så mycker engagemang.

Jag tycker att det är lite jobbigt när utläggningarna blir för ingående.  

 Två unga, eleganta gentlemän anländer en junidag år 1901 till det ståtliga slottet i  grevskapet Wiltshire i södra England. Den ene är lord Albert, som återvänder från sina ingenjörsstudier i Dresden för att bli släktens överhuvud, tillika den 13:e earlen av Manningham. Den andre heter Sverre, och de har bestämt sig för ett liv tillsammans.

Det har gått många år sedan Sverre och hans bröder Lauritz och Oscar växte upp i en fattig fiskarfamilj på Vestlandet i Norge. Deras ovanliga tekniska talanger förde dem via välgörenhet och stipendier till dåtidens förnämsta examen som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden.

Lauritz återvände till Norge, Oscar försvann till Tyska Östafrika – och Sverre befinner sig nu med sin älskade lord i ett England där hans konstnärliga talang kan slå ut i full blom. Hans tavlor skildrar livet på och kring Manningham. Flera av godsets invånare står modell för hans porträtt.

De båda gentlemännen rör sig även bland Londons konstnärer och bohemer, där den frigjorda Bloomsburygruppen sätter stora avtryck på både tiden och Sverre.

Jag hade lyssnat på Brobyggarna förra året, var väl inte så himla imponerad av den heller, även om vissa avsnitt var intressanta, historiskt sett.

När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare. De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Men kärleken vände upp och ned på planerna. Den ene flydde, bedragen och skamsen, till Tyska Östafrika, men hamnade likväl på ett av tidens största järnvägsbyggen, det mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. Den andre flydde också på grund av kärlek, men till London. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning genom att ansluta sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.

Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.
Med romanen Brobyggarna inleder Jan Guillou sin nya romanserie Det Stora Århundradet

Att ta kort på hundarna tillsammans är ingen lätt sak (såvida dom inte ligger och sover)      

Skorpan är som vanligt lydig och placerar sig där jag vill ha henne, Jolly vill inte alls bli fotograferad (jag tror hon tycker illa om blixten) och Triss är sur och vill inte vara med.

Triss ser forsatt sur ut, medan Skorpan och Jolly resignerat.

Nä, att ta arrangerade kort på dom tillsammans är ingen lätt sak.