Det blev ingen lång tur i skogen idag med hundarna. Jag var ganska vissen i min förkylning.

Jag grälar lite när jag filmar, för Triss äter först en rävskit, sen rullar hon sig i nåt.

Men för det mesta går jag med ett leende på läpparna, för det är så mycket glädje i hundarna, även om Maya låter som en tiger när Jolly kommer och vill vara med på pinnen.

Fy fasen var jag nyser och snorar. Tror knappast att det här går över på nån dag.

Men bara jag är OK på lördag, för jag har anmält Maya till Ludvikas inofficiella utställning. Tänkte ta det som ytterligare en träning att hon ska kunna visa sig utan att ha trynet nere i golvet hela tiden.

Det har gått halvskapligt när jag tränat på skogspromenaderna. Ibland har jag hennes uppmärksamhet, då går det bra, men däremellan är hon både döv och blind för all påverkan.

Idag har jag pratat med sköterska på onkologen. Jag ville veta om jag ska fortsätta smörja mig med kortisonsalvan, trots att läkaren i Uppsala sa att jag skulle upphöra med den efter två veckor.

Fortsätta så länge obehagen är kvar fick jag till råd. Det är vanligt att biverkningarna kommer ett tag efteråt när strålningen är avslutad (det visste jag redan).

Jag ville också veta om det är nödvändigt med injektioner av Zemeta, som ska förhindra benskörhet, men som har en massa obehagliga biverkningar.

Det medlet var inte bara för benskörhet, det hindrar också åtefall av cancern när den varit spridd till lymfkörtlar.

Snacka om att välja mellan pest och kolera.

Maya och Triss tätt intill.