Idag har det slagit om rejält i vädret. Började med - 2 grader i morse, för att sen bli +2 grader och ett jäkla slaskande.

Dessvärre hade det kommit en onödig dm tung blötsnö under natten. Det var ingen hit att skotta framför garaget och gångarna till hundarna på framsidan.

Men det var idag det.

Igår när vi åkte till Norberg var det fortfarande  minus, även om det började snöa på hemvägen. Riktiga vintervägar har jag ingenting emot, men slaskiga saltstänkta möten av bilar är inte kul.

Berra var med till Marianne den här gången, han var ju dålig sist jag var där.

En katt till har Marianne fått tag i uppe vid branden, så nu har den också flyttat in i hennes tillfälliga boende.

  Hundarna verkade trivas fint i sitt nya boende.

Det var lite kul, och även trevligt att de kom till pass, att se Marianne i "mina" kläder.

Jumpern stickade jag för många herrans år sedan (80-talet eller nåt sånt), medan mina axlar fortfarande klarade att sticka och virka. Polojumpern under fick jag när jag arbetade på restaurang 1995 (har en till lika kvar hemma).  Även skorna som M hade på fötterna hade varit mina. Inte toffeln som hon hade i handen, den hade visst varit ute en vända med nån av hundarna, som tyckt att dom kunden låna den.

Så berättade hon stolt att hon bäddat rent i sängen med "mitt" påslakan. Ett påslakan som egentligen kom från min syster Anita när hon tömde sitt radhus i Bredäng och flyttade till lägenhet i Skarpnäck.

Jag har alltid tacksamt tagit emot sånt som andra inte längre behöver eller vill ha (fråga Stig-Ove och Kristina   ).

När man varit van att leva med minsta möjliga, så har man också lärt sig att tacksamt ta emot.

När barnen var små så var deras stående fråga "vem har vi ärvt den här av?" när dom fick "nya" kläder.

Jag håller ju på att gå igenom gamla fotografier, både i album, lösa kort och såna som finns på filer i datorn.

Du milde tid vad många dom är!

Bl.a bilder hittade jag en del kort på katten Ozzy, som är värd en egen historia. 

Ozzy hittade jag i vår källare en morgon när jag var på väg ut i stallet för att ge hästarna mat. Vi hade ju ingång till källaren för vår andra katt Garfield, som ofta låg i källaren, som för övrigt var ett gammalt sommarkök.

Ozzy var en ung och otroligt trevlig kastrerad hankatt. Det visade sig att han egentligen bodde på samma väg som oss, bara några hundra meter bort.

När jag tog kontakt med ägaren så kom dom och hämtade honom, men nästa morgon låg han i vår källare igen, så fortsatte det nån vecka. Ägaren hämtade, men Ozzy kom tillbaka, till slut fick han stanna hos oss.

Men han förblev i källaren, ville inte komma upp i huset till hundarna.

Han följde oss i stallet och var otroligt duktig på att ta råttor, men han var också ivägen eftersom han var så social och sällskaplig. Kunde sätta sig på grepen på halmen medan man höll på att mocka, eller sätta sig i snöskyffeln och åka med när man skottade snö.

En gång hoppade han upp i vårt sovrumsfönster, snusade lite på Jolly och hoppade ut igen.

Ozzy och vår gamle Garfield höll sig lite ifrån varandra, men dom slogs inte utan accepterade varandra.

Men sista året, samma år som vi flyttade hit till Vikmanshyttan, så hade dom börjat att t.o.m sova ihop.

Ozzy var nu ca 5 år gammal och Garfield nästan 18.

Ozzy blev kvar hos en granne, medan Garfield fick sluta sina dagar när vi flyttade. Det hade varit ojust mot honom att flytta med hit bland alla katter som redan fanns här hos grannarna.

Det är fortfarande grått och trist, -7 grader idag, men det har i.a.f inte kommit mer snö sen i söndags.

På sjön kan man inte gå längre, för även om skotrar kört upp spår, så är det för djupt att pulsa i.

Här är Maya och Triss på en liten upplogad fläck där barn kan åka skridsko.

Igår åkte vi och grattade Elga som fyllde år, hon hade bakat en fantastisk kladdkaka. Dessutom bjöds vi på tårta.

I övrigt så har jag fastnat vid datorn och går igenom foton. Otroligt tidsödande.

Idag har jag bakat kubbar på morgonen, vi ska strax åka till Marianne i Norberg och inta vårt 11-kaffe där. Hon är barnsligt förtjust i kubbar, så det var ett lätt val av fikabröd.

Insnöad kan man ju vara på mer än ett sätt. Men just nu är det ganska bokstavligen, i alla fall för  Maya och Triss.

Så här mycket snö har vi inte haft på flera år.

Det kommer nog ta sin lilla modiga tid innan altenen blir snöfri.

Jag måste skotta ett par nya gångar så hundarna kan ta sig fram. Under tujan i hörnet är det ganska snöfritt, så där har dom sin toalett.

Jag har sålt många pussel på Tradera den senaste tiden, bl.a det här gamla träpusslet med Jenny Nyström motiv. Jag blev osäker på om alla bitar var med så jag la pusslet igår för att kolla.

Marigt att lägga, hade ingen aning om vilket motivet skulle bli och bitarna föll isär hela tiden, så det gällde att inte darra på handen. Men det var intakt i.a.f

Nu är det hög tid att gå ut och skotta snö, för visst har det kommit mer sen går.

Vi halkade iväg i snömodden till Falun i går morse. Jag fick lov att skotta först för att kunna få bilen ur garaget. Jag hade tagit till 30 minuter extra i körtid och det var tur det

Småvägarna var gräsligt gropiga och dåligt plogade, medan R70 var bra. Vi mötte en enorm kö av bilar, dom hade hamnat bakom två plogbilar som körde i bredd och plogade. Vi hamnade likadant på hemvägen från Falun, hade det varit på vägen dit hade vi inte hunnit fram i tid till lasarettet.

Man blir alltid så irriterad när man ska parkera vid sjukhuset, den enda fungerande automaten hade en jättelång kö och den här som jag valde istället fungerade alltså inte, då får man såna här erbjudanden.

Jag som är urusel på sånt och dessutom började tiden bli knapp så Berra fick gå i förväg. Jag tog kort på informationen och fixade det sen i lugn och ro när vi satt i väntrummet.

Men sen när man ska avsluta parkeringen, så var det ett jäkla krångel att betala för att de inte ska skicka faktura med faktureringsavgift. Det kunde jag ordna via datorn när vi kom hem.

Berra var på kontroll för sitt myelom. Hans värden ligger stabila sen ett år tillbaka, inte bra, men heller inte så dåliga att en ny cellgiftsbehandling behöver sättas in.

På hemvägen stannade vi till och handlade på ICA MAXI i Borlänge.

Tog även en fika där, dom har riktigt fräscha och goda smörgåsar.

Vi stannade även till i Romme hos S-O. Vi hade inte varit där sen i höstas.

Han var inte hemma för ögonblicket, men på väg, så vi gick med hundarna en bit.

Spännande med nya dofter.

Lilla Lisa, som inte är så liten längre, i husses knä.

Att nya kameran lägger in datum och tid på bilden gillar jag inte, men vet inte hur jag ska ta bort det (alla bilder kan ju inte beskäras). I starthandboken på femtielva språk får jag ingen vägledning, bara att jag får söka på nätet. Så då får jag väl göra det då.

Det inte är så kallt, bara omkring 5 minusgrader, alldeles lagom enligt mitt tycke. Men den jäkla snön fortsätter att falla även nu på morgonen.

Lite väl mycket snö, trots att våra hundar med sina korta ben älskar snön.

Det var faktiskt ett bra sparkföre på vägen lagom plogat som det var, ingen sand framme alls.

Men på sjön var det värre, ingen, varken skoter eller plog, hade varit där.

Maya och Triss knatade på, men för mig var det omöjligt att gå nån längre bit.

Så det fick bli en sparktur i byn i stället. Det värsta är bara att Maya tycks tro att det är hon som ska se till att ekipaget tar sig framåt. Jäklar så hon drar.

Fy för fasen vad det snöar. Mer än 3 dm sen igår morse, det är på tok för mycket.

Igår trodde jag att det regnade eftersom vätan rann från fönstren, men det var ju yrsnö som slog in mot huset hela jäkla dan.

Jag har fått skotta mig fram till brevlådan i omgångar, varje gång har det fyllt på med ytterligare 5- 10 cm.

Idag skulle jag bli tvungen att skotta framför garaget för att kunna få ut bilen. I morgon bitti måste vi ha den för att åka till Lasarettet i Falun. Döm om min förvåning och tacksamhet när jag såg att vår granne skottat hela garageinfarten. 

Den insnöade sparken får nog vänta ett tag till.

Igår blev hundarna blåsta på promenad, men idag ska vi ut och pulsa. Det bästa vore om någon varit på sjön och plogat lite.

I detta förfärliga väder som råder just nu, det stormar och snön piskar i sidled rakt in mot huset, så passar jag på att titta på gamla foton.

Jag skulle söka efter ett specifikt kort men trots bläddrande i det ena albumet efter det andra så hittade jag inte kortet jag sökte.

Men jag hittade ju annat som väckte nostalgin till livs.  

Från 1990 hittade jag denna bild på Åse, hennes son Gambo och vår vindögda katt Humlan (dotter till Triss) Det är tidigt en morgon, strax efter kl 04. Humlan har värkar, men går inte till sin låda för att föda, hon vill ha sällskap av hundarna så länge som möjligt. Men till slut tar jag henne därifrån.

Gambo var den mest älskvärda hund som fanns. Otroligt snäll (men det gällde dessvärre inte mot andra hundar). Här med barnbarnet Nicklas (numera 29 år) 

Många sa "jag gillar egentligen inte boxrar, men den här kan man inte låta bli att tycka om".

En varm sommardag går det bra att svalka sig i hästarnas vattenbalja.

Jag hade glädjen att få behålla honom länge, då han blev drygt 11 år.

Men nån brukshund blev han aldig, mest beroende på att han var skotträdd. Nyårsaftnarna var en fasa.

Inget för utställning heller för han var kryptorchid.