Paula i pörtet

8 september 2017 10:28

Hej! Vet du att jag lockas inte längre av långa härliga svampturer i skog och mark. Förmodligen spelar det stor roll att jag inte har kvar mina väninnor i byn, de som gjorde svampletningen till ett sant nöje. Men ska jag vara ärlig har jag börjat bli lite räddhågsen för att gå i skogen ensam. Inte för att jag skulle stöta på några djur, nej precis som du säger så börjar jag bli så rädd för att ramla o bryta mig. Jag märker att jag slinter med stövlarna, är inte lika uppmärksam var jag sätter fötterna när blicken är helt koncentrerad på att leta svamp. Jag har ju brutit bägge vristerna så de är stela redan nu och det känns som att det nu får räcka med närskogen, det lilla som finns kvar. Kommer ju ändå hem med lite svamp varje dag, och skafferiet är fyllt. Nä nu får det bli enklare terräng för mig, skogsstigar funkar ju bra, men det är så himmelens svårt att hålla sig på stigen! :D Kram

Kicki Fredlund

8 september 2017 18:31

Jag förstår dig att du inte tycker att det är så kul att gå i skogen när du inte har nån att gå med.Dessutom har du ju brutit både armar och ben så det räcker och blir över. Dessutom behöver man ju inte så mkt för egen del. Jag säljer ju det mesta av mina svampar.
Kram

Ann-Marie

8 september 2017 12:59

Oj vad jag önskar att jag vore där. Tänk att få hitta många kantareller på en gång. Här är det inte lätt att hitta några alls.
Det är så roligt att se och höra vad kul hundarna har där i skogarna.
Håll ett upprätta bara - jag menar bryt inga ben. Hälsningar Ann-Marie

Kicki Fredlund

8 september 2017 18:24

Ja, det här är nog min årstid. Jag älskar att gå i skogen med en svampkorg på armen. Går man sen tillräckligt långt så hittar man alltid svamp.
Det är väl liite långt hit, men du är välkommen!