Trots att jag fortfarande har ont i benen (mest knäna), sen jag gick så mycket i söndags, så måste jag ändå ut och rensa lite ogräs.

Det är en syssla som jag egentligen inte har något emot, det är både rofullt och om jag vill lyssnar jag på en bok från mobilen, som ligger placerad i fickan.

Men tyvärr är det inte långa stunder i taget som jag klarar det. Även om jag ligger på alla fyra för att skona ryggen.

Inte händer det mycket med mina frösådda blommor heller. Pyttiga och små, flera har strykit med, trots att jag inte har dom ute på natten.

Igår regnade det till och från, men inte så värst mycket,och inget när vi gick med hundarna.

Dåliga mobilbilder, men man kan ändå inte klaga på den natur som vi går i.

Utom när man ser sånt här. Inte nog med att en gammal TV är dumpad i skogen, nu har nån roat sig med att slå sönder den också. Allt för att djur ska kunna göra sig illa på skiten.

Jag kan inte låta bli att skriva ner Anitas yngste son Staffans fyndiga travesti på Fader vår, som han höll som tal på sin mammas 80-årsfest i lördags.

Moder vår som står i centrum

Helgad varde din famn, (där flera generationer fått så mycket tröst och kärlek)

Ske din vilja, (och ja, din vilja sker!)

Dina instruktioner ska tas såsom noggrant så ock på orden

Vårt dagliga samtalsstöd giv oss idag

Och förlåt oss våra försök att ibland få en syl i vädret

Såsom ock vi förlåta dom som inte orkar lyssna klart på oss

Inbjud oss gärna med frestelser

En middag på Mörkö är inte av ondo

Ty landet är ditt, och altanen och härligheten med vyerna ut över evigheten

Grattis!

Den är så härligt på pricken Anita, sin stora familjs matriark. Kärleksfull, omtänksam, glad, social, pratglad (liksom hennes barn).

Landet med altanen, vyerna och härligheten är ingen underdrift.

Igår hade jag valpkursen och vi var i skogen i många timmar, för valparna (och deras ägare) skulle få prova på att spåra.

Jag delade upp spårandet i två grupper, där först fyra st gick ut sina spår, sen fikade vi, sen gick resterande tre st ut sina spår.

Jag var imponerad av valparna, för samtliga, på ett undantag när, fattade att dom skulle spåra när dom hamnade i blåbärsriset framför sin ägare, och tog sig mer eller mindre lekande lätt fram till den utlagda leksaken ca 100 m fram.

Fika så klart. Den här tuffa tjejen har bara 13 dar kvar till nedkomst, men knallade på med sin stadiga mage i spåret.

Elga var också med, här kommer hon tillbaka efter att ha lagt ett spår till Maya. Jag la ett spår till hennes Mitzi.

                                            Lite väntan i bilen hör också till.

                    Duktiga valpar som spårade som om dom gjort det förr.

           Så den viktiga leken och belöningen när valpen kommit till slutet och hittat sitt föremål. 

                Ett av spåren passerade den här gamla kojan, som finns under en stor granrot.

När alla klarat av sina spår följde några med och tittade på Mayas spår.

Tyvärr var hon på ett okoncentrerat humör, så det var många stopp och funderingar innan hon tagit sig fram till alla 5 föremålen.

Utflykten till skogen tog sin lilla modiga tid. Jag avslutade med att att gå promenad med Triss och Maya samt snabbhandla en grillad kyckling (fortfarande på extrapris) på hemvägen. 

Hade åkt hemifrån strax efter kl 9, när jag kom hem var kl 15 och jag var helt slut. Ont som attan i både rygg, höfter, knän och fötter. Men det hade blivit många km under dan.

Igår morse strax efter kl 7 ringde Regina och undrade om jag och Berra skulle till Anitas 80-årskalas.

Hennes Jerker hade blivit sjuk så hon undrade om hon kunde åka med oss i så fall. Men vi skulle ju inte åka ner.

Nu blev det i stället så att jag åkte med Regina till Stockholm och Berra var hemma hos hundarna. En perfekt lösning så jag också kunde komma och gratta syrran på plats.

Berra och jag skulle varit till apoteket i Hedemora på fm, men det var marknad m.m så det var så himla mycket bilar så vi struntade idet.

Fick f.m-fika hos Kerstin, där fanns ju massor av godis kvar efter hennes kalas.

Berra skjutsade mig till Regina kl 1, sen fick han gå själv med hundarna på skogspromenaden.

Att Anita blev förvånad (och även glad) när jag dök upp var ingen underdrift.

Själv var hon fortfarande förkyld och stod på penicillin. Men det var så roligt att se henne på benen igen, för första gången på närmare tre år. Otroligt att hon orkade med festen.

Jag hade missat att ta med mig "riktiga" kameran, så det blev halvtaskiga mobilbilder.

Thomas, var den enda av våra barn som var på plats. Han och Katinka åkte tillbaka hem till Trollhättan på kvällen.

Anitas barn Suzanne och Staffan var duktiga med servicen i köket. På övre bilden även Suzannes "sladdis" Addi.

                               Det var vackert dukat för nästan 50 gratulanter

        Anita med ett av sina barnbarn, Suzannes dotter Yaiza, systern Gabriela var tyvärr sjuk.

       Alldeses otroligt mycket och god mat, dubbelt upplagt, i både köket och festlokalen

          Vi fyra systrar, jag, Anita, Sissi (som kom ända från Skåne) och Gertrud.

Anitas alla tre barn, och flera av barnbarnen höll rörande fina tal till sin mamma, mormor, farmor.

Regina och jag bröt upp tidigt (kl 20). Gina ville inte köra när hon blev trött och jag vill ju inte köra i mörker (nu behövde jag inte köra alls). Så före kl 23 var jag hemma igen. 

Igår fyllde Kerstin 80 år. En del av spårgänget kom i samlad trupp och firade henne på e.m

Tidsoptimisten Marianne, skulle kommit hit kl 1 på lunch, men den uppvärmda maten fick hon kasta i sig 45 minuter senare, för halv tre skulle vi träffa dom övriga som skulle till Kerstin.

Hundarna (både våra och hennes) fick en rekordsnabb språngmarsch i skogen innan. Men på olika ställen för säkerhets skull.

Jag hade ju jävlats för att få till ett gratulationskort dan innan. Det fick bli fram och baksida på ett A4, tyvärr med ytterst mediokert resultat. Jag körde bladet avslutningsvis genom min laminatmaskin, så det åtminstone  fick lite stadga.

Nu när jag skulle lägga in grattiskortet här i så klarade jag inte det heller, vet inte hur man gör när man ska flytta ett worddokument med bilder.  

Grattis Kerstin på 80-årsdagen

från spårgänget

                                Så såg framsidan ut, men med ett annat typsnitt

Baksidan har jag fotat med mobilen.

                                              Huset var fullt av gratulanter.

                Kakbuffén var enorm och det var dottern Malin som bakat allt.

Jag måste få lägga ut ett par bilder till, på min syster Anitas formidabla fritidsställe.

Hon fyllde ju 80 år två dar före Kerstin, har fest på lördag i Skarpnäck, men vi åker dessvärre inte dit.

                        Däremot ska vi åka till hennes fritidsställe i sommar.

Jag önskar att jag behärskade datorn och dess olika program bättre.

Men det blir alltid att jag försöker och försöker, så blir det fel, sen gör jag om och det blir mera fel.

Igår skulle jag göra ett grattiskort med bilder, men fyttiattan vad det var marigt. Jag tappade bl.a bort bilderna. Det tog flera timmar, inte blev jag nöjd med resultatet ändå.

Det blev inte mycket till onsdaghandling, för det var så lite som behövdes. Men jag hade paket att skicka.

Har åter sålt sticklingar och skott på Tradera, ganska många dessutom.

Vi hann iaf gå en rejäl promenad med hundarna innan jag skulle förbereda och sen iväg till kvällens valpkurs.

Kallt som sjutton var det, bara 2 plusgrader när jag åkte hem.

Vi har haft dryga 5 minus senaste tre nätterna.

Nu väntar jag på den värme som utlovats till helgen.

"Du har nummer 48 i kön, väntetid ca 20 minuter".

Så var det då dags i morse att ringa till Telia igen. Två ärenden den här gången.

Dels säga upp bredbandsTVn. Det räckte med 10 minuter för att konstatera att bilden var usel jämfört med parabolens bild. Dålig skärpa och helt fel färgåtergivning.

Med alla medel och lock och pock försökte teliakillen få mig kvar, men nej!

Jag ringde i förra veckan för att säga upp avtalet med Canal Digitl, som vi haft i dryga 8 år.

Men det skulle bli en dyrbar historia, för månaden var påbörjad (3/5) + 3 månaders uppsägning. Mer än 1.000 kr till ingen nytta.

Men, som den skickliga försäljare han var, så fixade han ett betydligt förmånligare pris (för fler kanaler dessutom) än vad Telia kunde erbjuda.

Åter till Telias samtal på f.m När jag sagt upp TVn så ville jag bli kopplad till nån som kunde hjälpa mig med bredbandstelefonen.

Det är nämligen ett irriterande brus i telefonen, som bara jag hör, inte den som är i andra änden. Fick då veta att det berodde på den införskaffade kabeln på 15 m. Den är för lång!! Avståndet blir för stort mellan adapter och husets telefonjack! Den brukar inte klara så långa avstånd, då får man brus och störningar på telefonen!!

Varför i fridens dar blir man inte upplyst om såna här saker innan??

Nu har jag ställt telefonen på hatthyllan i hallen och  kopplat den direkt i adaptern, inget brus, men jag vet inte om den laddar där, återstår att se när/om handenheten laddat ur.

Det är en evig tur att hundarna finns som kan pigga upp ens dåliga humör.

  Triss ligger och lurpassar på Maya, som är ett 20-tal meter längre bort och Maya smyger sig fram mot Triss. Jag hann inte med med kameran när båda startade rusningen.

                                 Sen koncentrerade dom sig på samma pinne.

      Med gräs och skräp i mungiporna undrar dom vad jag vill när jag bad dom stanna upp lite.

               Nu är det som finast ett tag med den skira grönskan i björkarna.

Annars är det ett grått och trist väder idag. Det var t.o.m snöglopp när jag var ute och travade upp den sista sågade veden.

Jag borde gå ut och fortsätta att rensa i rabatten, men det tycker inte min rygg. Vi får väl se vem som "vinner".

Idag fyller älskad syster Anita 80 år. Hon har äntligen kommit på benen något så när, efter nära 3 års ryggläge p.g.a flera ryggoperationer.

                 Ingen bild på Anita, men väl en på utsikten från hennes altan på fritidshuset.  

Igår söndag åkte vi tidigt från Trollhättan för utställningen som var i Lidköping.

Det blev ingen omväg alls, tvärt om så var vi redan 45 minuter på väg när vi sen åkte hem från utställningen, eftersom Sparbanken Arena ligger precis vid den rondell som vi ändå passerar till och från Trollhättan.

Det regnade mer eller mindre hela dan, så det var tur att det var inomhus. För i maj så startar ju utomhusutställningarna normalt.

Berra fick nöja sig med att ha utsikt över ringen uppe på läktaren. Där håller sig Triss lugn och slipper hetsa upp sig över hundar som hon tycker är för nära.

Det var tur, för ringarna var väldigt tight byggda, där det bara fanns två sidor vid varje att sitta vid, inga mellanrum eller bandavskiljningar mellan dom olika ringarna.

Anki var på plats med Mayas kullsyster My (Travarens My Dream) Hon fick exelent och vann öppenklass med ck. Nu höll vi både tummar och tår för att hon skulle få certet också. Det fick hon! Och blev därmed champion. 

Det var Ingrid Anderson (Impressive's boxerkennel) som dömde frallorna. Vi har haft en omplaceringsboxer, som var född på 70-talet från hennes kennel, Happie (Impressive's Bumble Bee).

Ingrid var sig lik, ganska hård i sina bedömningar (är så även på boxer) Hon höll inne flera ck trots klassvinst.

Det var 4 tikar i championklassen, där Triss och Maya blev 3:a och 4:a, samma placering blev det i bästa tikklass. Här är Triss, Maya, som åter visades på bästa vis av Gisela och My, hon blev opl. i BT, men eftersom det var 4 ch-tikar före så fick hon sitt efterlängtade sista cert och blev champion. Nosen syns på Chateau d´Albins Iza av Ludvig, som också är ute efter sitt sista cert för championat, nu fick hon ytterligare ett reservcert när hon placerades efter My.

På bilden syns väskor bakom oss, som alla placerade hundar fick, men både jag och Gisela missade att ta med Triss och Mayas och ingen kom och lämnade över dom heller.

                                 Jag kan då inte klaga på kritiken på mina hundar.

Eftersom det bara var 35 frallor och det startade kl 9, så var vi klara att åka hem redan före 12.

Regnväder första halvan av hemvägen.

Men när vi stannade och fikade vid Borasjön, nu på rätt sida om sjön, så hade det klarnat upp.

                                    Vi fick sällskap av ett par närgångna måsar.

                    En liten sädesärla, som kanske plockade matreal till bobygge.

Berra körde ca 15 mil till Fagersta, där jag körde sista 6 milen, för det är så krokig väg att risken hade varit överhängande med bilsjuka för mig om jag inte körde själv.

Hemma i Hedemora var vi redan till kl 4, hade ringt och beställt thaimat strax innan, som vi hämtade upp där och jag slapp tänka på matfrågan när vi kom hem.