"Du har nummer 48 i kön, väntetid ca 20 minuter".

Så var det då dags i morse att ringa till Telia igen. Två ärenden den här gången.

Dels säga upp bredbandsTVn. Det räckte med 10 minuter för att konstatera att bilden var usel jämfört med parabolens bild. Dålig skärpa och helt fel färgåtergivning.

Med alla medel och lock och pock försökte teliakillen få mig kvar, men nej!

Jag ringde i förra veckan för att säga upp avtalet med Canal Digitl, som vi haft i dryga 8 år.

Men det skulle bli en dyrbar historia, för månaden var påbörjad (3/5) + 3 månaders uppsägning. Mer än 1.000 kr till ingen nytta.

Men, som den skickliga försäljare han var, så fixade han ett betydligt förmånligare pris (för fler kanaler dessutom) än vad Telia kunde erbjuda.

Åter till Telias samtal på f.m När jag sagt upp TVn så ville jag bli kopplad till nån som kunde hjälpa mig med bredbandstelefonen.

Det är nämligen ett irriterande brus i telefonen, som bara jag hör, inte den som är i andra änden. Fick då veta att det berodde på den införskaffade kabeln på 15 m. Den är för lång!! Avståndet blir för stort mellan adapter och husets telefonjack! Den brukar inte klara så långa avstånd, då får man brus och störningar på telefonen!!

Varför i fridens dar blir man inte upplyst om såna här saker innan??

Nu har jag ställt telefonen på hatthyllan i hallen och  kopplat den direkt i adaptern, inget brus, men jag vet inte om den laddar där, återstår att se när/om handenheten laddat ur.

Det är en evig tur att hundarna finns som kan pigga upp ens dåliga humör.

  Triss ligger och lurpassar på Maya, som är ett 20-tal meter längre bort och Maya smyger sig fram mot Triss. Jag hann inte med med kameran när båda startade rusningen.

                                 Sen koncentrerade dom sig på samma pinne.

      Med gräs och skräp i mungiporna undrar dom vad jag vill när jag bad dom stanna upp lite.

               Nu är det som finast ett tag med den skira grönskan i björkarna.

Annars är det ett grått och trist väder idag. Det var t.o.m snöglopp när jag var ute och travade upp den sista sågade veden.

Jag borde gå ut och fortsätta att rensa i rabatten, men det tycker inte min rygg. Vi får väl se vem som "vinner".

Idag fyller älskad syster Anita 80 år. Hon har äntligen kommit på benen något så när, efter nära 3 års ryggläge p.g.a flera ryggoperationer.

                 Ingen bild på Anita, men väl en på utsikten från hennes altan på fritidshuset.