Det är ju väldigt många sjuka människor i väntrummet på strålningsavdelningen.
Häromdagen fick jag sällskap med att lägga pusslet av en tjej (hon var 49 år). Vi satt tillsammans ett par timmar och det blev en hel del prat under tiden.
Hon har haft och kommer fortsatt att ha, en jättetuff tid.
Hon hade sin familj, man och 9-årig son i Grekland, där hon bott i 10 år.
För två år sedan fick hon reda på att hon hade bröstcancer, blev behandlad med både cellgifter och strålning efter att bröstet opererats bort.
På kontroll i november fick hon reda på att hon fått leukemi.
En av hennes systrar kommer att kunna lämna benmärg till henne och operationen kommer att utföras om ett par veckor, till dess ska hon förberedas med strålning.
Jag hoppas så att hon ska fixa detta och bli frisk så hon kan få återvända till sin familj.
Många frågar mig om jag är så pigg som jag verkar och om inte cancern påverkar mig, men jag kan ärligt säga att det jag går igenom är en skitsak i förhållande till hur många andra har det.
Jag är så himla säker på att jag ska bli frisk efter min behandling, som iofs innebär medicinering i 10 år, men vadå?
Ingrid
6 mars 2016 11:59
Ja du, olika faller ödets lotter och cancern drabbar blint och utan urskiljning. Man får hoppas att läkarvetenskapen kommer att få fram bättre och bättre mediciner, så att fler kan överleva en cancerprognos.
Du är stark och har sån vilja, så jag är säker på att du kommer att klara detta!
Ha en skön söndag!
Kram, Ingrid
http://stenstugu.com/wp
Kicki Fredlund
7 mars 2016 06:40
Vissa får dessvärre hemska diagnoser, men visst blir behandlingarna mer och mer effektiva.
Naturligtvis fixar jag detta.
Kram
Hillevi
6 mars 2016 21:06
Så jobbigt för henne med ytterligare en cancerform. Men förhoppningsvis kommer benmärgstransplantationen att hjälpa.
Du har två veckor kvar av långpendling men sen är det baske mig klart! :)
http://gyllensilver.wordpress.com
Kicki Fredlund
7 mars 2016 06:38
Jag tyckte så synd om henne, hon hade panik emellanåt att hon inte skulle få se sin son växa upp.
Jösses så skönt det ska bli när resorna är över.
Cici
6 mars 2016 23:02
Ibland tycker man synd om sig själv, men det är när man jämför sig med dom som mår bättre, och träffar man då någon som är betydligt sjukare så får man en lite annan syn på sig själv. Jag hoppas i alla fall att du snart har gjort bort de här behandlingarna, för om inte annat så måste det vara jobbigt med alla resor.
http://cicilina.blogspot.se
Kicki Fredlund
7 mars 2016 06:36
Jag har då inte tyckt synd om mig själv sen jag fick diagnosen, för det är bara att gilla läget.
Däremot tycker jag att resorna är både tröttsamma och tråkiga, så det ska bli jäkligt skönt när dom är över.
Christine
7 mars 2016 01:22
Stora kramar! 💖
Kicki Fredlund
7 mars 2016 06:33
Tack! Har du kommit hem nu från solresan?
Tasstanten
7 mars 2016 09:00
Det är många hemska öden, som drabbas hårt av sjukdomar. Väldigt tragiskt när de har mindre barn.
Samtidigt som man själv lider och mår dåligt, är det som du säger bra att träffa/läsa om andra som har det mycket värre, för då lär man sig uppskatta det man ändå har som är bra. Skönt att du inte mår otroligt dåligt, även om det givetvis är en tuff behandling du går igenom nu.
http://tasstanten.se
Kicki Fredlund
8 mars 2016 07:52
Det finns alltid de som har det värre. Jag klarar mig fint och det ska jag fortsätta att göra. Behandlingen har hitintills gått bra, det är resorna som är dryga, men snart så....