Det är ju väldigt många sjuka människor i väntrummet på strålningsavdelningen.

Häromdagen fick jag sällskap med att lägga pusslet av en tjej (hon var 49 år). Vi satt tillsammans ett par timmar och det blev en hel del prat under tiden.

Hon har haft och kommer fortsatt att ha, en jättetuff tid.

Hon hade sin familj, man och 9-årig son i Grekland, där hon bott i 10 år.

För två år sedan fick hon reda på att hon hade bröstcancer, blev behandlad med både cellgifter och strålning efter att bröstet opererats bort.

På kontroll i november fick hon reda på att hon fått leukemi.

En av hennes systrar kommer att kunna lämna benmärg till henne och operationen kommer att utföras om ett par veckor, till dess ska hon förberedas med strålning.

Jag hoppas så att hon ska fixa detta och bli frisk så hon kan få återvända till sin familj.

Många frågar mig om jag är så pigg som jag verkar och om inte cancern påverkar mig, men jag kan ärligt säga att det jag går igenom är en skitsak i förhållande till hur många andra har det.

Jag är så himla säker på att jag ska bli frisk efter min behandling, som iofs innebär medicinering i 10 år, men vadå?

Man kan inte låta bli att impas av hur stort Akademiska Sjukhuset kommer att bli.