Maya verkar ha ett stort behov av att gnaga, hon har nåt i munnen nästan varje vaken stund. Det går väl an när hon håller sig till tuggbenen. Värre när hon tar till inredningen.

Nitar är ju ganska vanligt att det är på skärp, så även på mitt, som jag har till jeansen.

I ett väder och en dimma som var gråare än grått, dessutom till en början snorhalt på vägen, åkte vi halv 8 i morse till Uppsala, för Skorpan hade tid på Ulltuna halv 11.

Trots det misserabla vädret, att köra fort var inte till att tänka på när man hade en sikt på ca 75 m, så kom vi fram i mycket god tid.

Att det numera var en helt ny klinik hade jag ingen aning om, det var lite trixigt att hitta dit, speciellt som man inte såg att läsa några skyltar förrän man var precis inpå dom.

Inne var det stort och ljust i rejält tilltagna väntrum.

Att vi kom tidigt gjorde inte så mycket, för jag hade fixat en fikakorg på morgonen, som vi passade på att förse oss ifrån under väntetiden.

Men sen tog tid innan veterinären dök upp (men det är väl nästan alltid så på djursjukhus).

Men vad som är otroligt tråkigt är att man blir placerad i ett rum med 4 kala väggar, utan den minsta tidning att bläddra i.

Även Skorpan tyckte det var trist att vänta.

Men halv 12 kom ändå veterinären, en gullig tjej, även kunnig på sitt område.

Hon klämde och kände på Skorpan och tittade på hur hon rörde sig.

Hon trodde (precis som jag), att Skorpan inte har nån smärta av sitt diskbråck, men däremot misstänkte hon att hon kanske fått ett till längre bak i ryggen (över korset), därför är hon nu även  ostadig på sitt högra bakben.

Att låta operera henne är inget jag i nuläget funderar på, dels för att det inte går att veta om problemen kommer från den gamla skadan eller från den eventuella nya. Alltså måste en ny magnetröntgen i så fall göras innan.

Däremot ska vi ge henne strikt vila i 2 - 3 veckor för att se om det blir någon skillnad, sen får vi väl ta nya funderingar.

Det var lika dimmigt och grått när vi åkte hem. Men strax innan vi var hemma så klarnade det äntligen upp.

Mössa lär man ju ha den här årstiden och på min skalle sitter oftast den här när jag går ut med hundarna.

Det var skönt att för en gångs skull knalla med hundarna i solsken. Det hade varit nån minusgrad på natten och morgons vägar var hala efter gårdagens spöregnandde.

Trots att solen sken idag, så hängde regndropparna kvar i träden från gårdagens regn.

Skorpan får börja promenaden koppplad, för att inte rusa iväg som en galning och därmed "tappa benen".

Som vanligt en kamp om pinnarna för både små hundar och stor.

Skorpan la beslag på en stor en för egen del.

Mycket pinnbärande blir det.

Men mycket spring också, Skorpan håller samma takt som dom andra, trots sitt handikapp.

Men ibland måste hon stanna och pusta ut lite.

På vägen hem kunde man njuta av en vacker solnedgång, som även speglade sig i sjön.

Äntligen en klarblå himmel ovan hustaken. November har varit osedvanligt grå och trist, men idag har vi solsken och ca 0 grader.

Dessvärre är solen också väldigt avslöjande. Skitiga fönster och dammiga hyllor är vad man plötsligt ser omkring sig.

Det blev aldrig nån midsommartårta, men om jag gjort nån hade den kunnat se ut så här.

När man bara är en vecka gammal, så är man ännu namnlös